Veckans krönika blir lite sorglig men jag måste få dela med mig av den till er läsare. Jag ska berätta en historia om en av mina hjältar, Mitch. Jag har aldrig träffat honom men efter att ha haft mailkontakt med hans far har jag fascinerats och gråtit över en människas öde vid ynka 17 år.

Mitchell gick i sexan, han spelade fotboll, tennis och golf. Han var en glad 12-åring som spred glädje och värme omkring sig och blev han vald till skolans elev. I tre veckor hade han besvärats av en huvudvärk som inte ville släppa och för att undersöka detta hade hans föräldrar bokat en tid för hjärnröntgen. Den 28 april 2004 spelade han en tennismatch, som han vann, och direkt efter åkte han till sjukhuset för att genomgå undersökningen. Läkarna gav honom den fruktansvärda diagnosen cancer. Mitch hade en hjärntumör som hade spridit sig till hans ryggrad. Bara två dagar senare genomgick han sin första operation för att ta bort tumören. Efter operationen mådde Mitch bra men efter bara några dagar började han tappa balansen och läkarna kunde inte sätta fingret på vad som var fel, detta hade aldrig hänt tidigare. Hans tillstånd förvärrades och snart kunde han vare sig gå, prata eller äta, i veckor var han helt förlamad. Till slut hade man dock lyckats fastställa en diagnos på Mitch och hans tillstånd berodde på en nervskada. Hans föräldrar hade lovat honom att han bara skulle behöva vara på sjukhuset i tio dagar, Mitch fick stanna över tre månader.

I januari 2005 genomgick Mitch en cellgiftsbehandling. Senare under våren genomgick han två ansiktsoperationer för att försöka återställa förlamningen som han hade i ansiktet. Båda operationerna var över 12 timmar långa men nödvändiga för att han någon dag skulle kunna stänga munnen igen och kanske till och med få kyssa en flicka. I mars 2007 genomgick han en ögonoperation. Förutom alla sjukhusbesök genomgick Mitch åtskilliga timmar av terapi för att stärka och hjälpa honom igenom allt. Trots allt han gått igenom under dessa år klagade han inte en enda gång, han var aldrig bitter eller arg över att just han drabbats.

Eftersom cancern hade tagit ifrån Mitch all sport så började han spela Texas hold'em. Han ägnade timmar varje vecka åt att spela och älskade det verkligen. Varannan vecka tog hans pappa med honom till ett home game med Mitch som enda underårig. Att han var yngst brydde han sig inte om, han vann nästan varje gång. Vid ett flertal tillfällen sa han till sin pappa "när jag fyller 21 ska jag vara en professionell pokerspelare och spela WPT". Mitch var på bättringsvägen efter sin cancer och hade börjat hitta tillbaka till livet.

Den 16 mars i år kom det ödesdigra beskedet, hans cancer hade kommit tillbaka och denna gång hade den angripit hans ryggrad än värre. Denna gång fanns det inte längre något hopp. Cancern var obotlig. Familjen konsulterade några av USAs bästa läkare och alla gav samma diagnos.

Som bromsmedicin ville läkarna testa en ny metod på Mitch där man skulle operera in en dosa i hans huvud som skulle ge honom cellgifter men detta skulle innebära långa resor och mycket tid iväg från familj och vänner. Tänk er att behöva fatta sådana beslut som 17-åring?! Till slut valde han en annan form av cellgiftsbehandling, denna skulle ge honom kortare tid att leva men det skulle ge honom en bättre livskvalitet. Ingen kunde säga hur länge till han hade kvar men familjen gavs ett besked på fyra månader upp till ett år som bäst. Så snart han börjat med de starka medicinerna kom nästa problem. Han fick svår acne och utslag i hela ansiktet. Återigen tvingades den unga killen att ta ett svårt beslut. Att sluta med cellgifterna och återfå sitt ansikte eller att leva med klådan och de stora såren. Han valde att börja med acne-medicin och en lägre dos av cellgifter vilket också skulle förkorta hans livstid.

För några veckor sedan fick jag ett mail av Mitch pappa. Återigen hade den lilla familjen fått dåliga nyheter. Cancern hade spridit sig ytterligare vilket innebar att cellgifterna inte hjälper och att han därmed tagits bort från studien och nu finns inte längre några mediciner för att bromsa den djävulska sjukdomen som angripit Mitchs kropp. Hur lång tid han har kvar kan ingen säga men tack vare en uppsjö frivilliga människor kommer hans far att kunna uppfylla sin sons dröm. Han kommer att få spela sin egen pokerturnering mot proffsen, precis som på ett WPT-finalbord i Las Vegas.

Det hela kommer att äga rum på RIO den 14:e juni i en av deras sviter. Alla pokerproffs som blivit tillfrågade att vara med har tackat ja. Ett flertal spelare från Stars-teamet och Full Tilt kommer att delta. Lilla Mitch kommer att få spela mot proffs som Gus Hansen, Isabelle Mercier och Patrik Antonius.

Mer om Mitch finns här: http://www.caringbridge.org/wi/mitchmaxey/

Som avslutning vill jag dela med mig av orden som hans pappa läste upp för sin son på hans skolavslutning för några veckor sedan.

Words can not express how I feel about you and how proud I am to be your Dad!
If a parent could pick out a perfect son, that would be you.
You have taught me so much in life and about life.
You are the strongest and bravest person that I know now and I’m sure that I will ever know.
You have had to make decisions in your 17 years, that most people ever have to make in a life time and you have done it with a smile on you face and goodness in your heart.
I hope some day I can be ½ the man that you are today.

Once again you make me very proud each and every time you call me Dad!!!


Mitch Maxey